söndag 6 november 2011

Alla Helgonas mörker

På kyrkogården är det som ett ljushav just denna tidpunkt,
sorgligt smärtsamt underbart vackert.
Gör ont ända in i benmärgen och mina ögon tåras,
finns han här nu, ser han oss,
önskade ett tecken av att han var där,
men allt är mörkt och tyst.
Sov gott min son.
Puss!

7 kommentarer:

  1. Hej!

    Tack för alla snälla ord och att du gav mig tips. För mig var det första allhelgona med att tända ljus på min sons grav, och som du säger så gör det ont ända in i benmärgen. Sorgen gör så ont att jag inte kan andas, inte kan äta och hur ska man orka leva vidare utan Robban vid min sida? Du lyckas bra med att leva vidare och visst är det så att man Önskar sig ett tecken och ett svar, på att de kan svara på en fråga som, visst min son har du det bra nu? Man undrar bara varför cancer kommmer i så unga år. Det känns som man blir sjuk av sorg. Finns det något bra boktips om sorg?
    Många kramar från Siv och du har en underbar blogg av din älskade son

    SvaraRadera
  2. Hej Siv,
    Kul att kunna stödja och hjälpa, vet ju vad du går igenom just nu, även om det är olika för alla.
    Jag har tyvärr inget boktips, eftersom när jag mådde som värst, inte kunde koncentrera mig på bokstäver.
    Jag köpte en Golden Retriever hund, så att jag fick dygns rutiner, kravlös kärlek, nån som alltid ville gå ut eller var vaken när jag behövde nån att få tröst av. Min Teddy är min bästa vän - http://teddygoldenretriever.blogspot.com/
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Frågade mina kära vänner på VSFB "Vi som förlorat barn" om någon bra bok och fick svaret "När livet stannar" av Malin Sävstam, som beskriver tsunamin och förlusten av hennes två yngsta barn och mannen och den närmaste tiden efter.
    Hoppas du Siv tycker om den .... kanske borde jag också läsa den.
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Tack för tipset. Då min Robban levde så funderade vi på en hund, men då vart det inte aktuellt med hund eftersom han insjuknade i svår cancer och nu finns han inte mer. Kanske man nu ska fundera på en hund, en del säger att en hund inte är någon lösning på sorgen. Hur fort köpte du hunden efter Tobias död? och har din Teddy hjälpt dig med alla rutiner? Själv ligger man mest i sängen
    Kram

    SvaraRadera
  5. Jag köpte min hund hösten 2009 när jag och Tobias låg på behandlingar var tredje vecka på sjukhuset så att min älskade dotter fick sällskap hemma.
    Tobias dog sedan juni 2010 och min vovve hjälpt mig massor i allt, rutiner, frisk luft med motion, vakna, somna, känna sig älskad och behövd ... listan kan bli hur lång som helst.
    Rekommenderar alla med sorg eller psykisk åkomma att köpa eller leasa en hund. Tänk bara på att köpa rätt ras, t.ex. så är vissa små hundar mer rastlösa än stora vovvar.
    Kram!

    SvaraRadera
  6. Hej!
    Hur är det med dig? Det var länge sedan du bloggade. Jag är så ledsen på allt och sorgen är så svår och så stor, ser ingen glädje i mitt liv men jag har ju Roberts lillasyster Ida kvar men det saknas någon ändå. Nu är det två månader och 3 dgr sedan Robert gick vidare till en annan dimenssion och lämnade oss kvar. Dumma cancer:(. Vi har tittat på hundvalpar. Djur är nog bra, de är läkande men kommer aldrig att ersätta min son.

    Kram från Siv

    SvaraRadera
  7. Har börjat jobba eller praktisera som det så fint heter och är bort 9h hemifrån, samt skit trött när man väl kommer hem. Har ju inte jobbat varje dag sedan Tobias fick sin diagnos, våren 2009, så det känns. Allt nytt också.
    Djur läker lite av våra sår, men mest får man kravlös kärlek, motion, rutiner och en vän som håller en sällskap vid knasiga tider. Djuret kan aldrig jämföras med våra änglar, men som sagt, kan hjälpa oss lite på traven att läkas.
    Kram!

    SvaraRadera