Såg ett TV-program som heter "När livet vänder" och som handlade om en pappa som mist sin 6-åriga son i cancer, men jag gillade verkligen inte detta inslag. Pappan kändes som om han tyckte han hade varit en duktig pappa, som ställt upp att vara med sin sjuka son, genom hans lidande av sin cancer sjukdom, tills sonen dog. Jag förstod aldrig hans budskap med att vara med i programmet ....
Jag bodde bredvid min son i sjukhus salen i en resesäng med dålig resår och madrass, men jag tänkte inte då på att jag ställde upp för min son, utan Jag ville vara Där ... något annat var otänkbart!
....... inget är fel eller rätt, men jag gillade inte inslaget.
Jag såg också programmet och tyckte precis lika. Ju mer jag såg av pappan så bara tänkte jag: nää fy!!!
SvaraRaderaJag förstod heller aldrig budskapet, och undrade hela tiden om mamman fanns med i bilden och vad hon i så fall tyckte...
Skönt att höra!
RaderaStor varm bry sig om kram!
/Marie
Hej Marie. Först vill jag beklaga förslusten av din älskade son Tobias. Jag vet hur det är att förlora ett barn. Jag har varit med om det själv. Mycket har hänt under åren som gör att jag ångrar mycket jag sagt och skrivit när sorgen var ny. Min tunga var giftig!!! Du skriver om mig och min älskade son Jonas och det är OK!.Jag håller med att programmet var omöjligt från början att få alla att tolka enligt den verklighet som jag ser den. Hur ska man få in 30 år på 30 minuter???? När man spelar in 5 timmar men ska klippa bort 90% av ett samtal???? En fullståndigt omöjlig uppgift där SVT verkligen ville göra allt för att nå fram till så många med ett budskap: det svåra att vara med ett nyss helt friskt barn och på några timmar ställa in sig på en helt ny framtid. Som aldrig kommer bli sig lik. Där jag av skäl som inte framgår på den korta programtiden som du säger formulerar att jag väljer att vara med mig barn. Jag håller med om att det kan låta som en prestation. Men det har aldrig varit menat så. Sen har jag förstått långt senare efter att ha jobbat en tid inom föreningen i Uppsala att vi reagerar väldigt olika. Glada Hudvik regissören, den fantastiske Per, erkänner i alla sammanhang i TV, när han får frågan, att han flydde när han var i vår situation. Men på något sätt kan man förstå om en förklaring ges. Och den har per fått ge. Och någon viktig person fanns för barnet trots flykten. Kanske jag får lägga mig emellan er??? Jag var tvungen att säga till mig själv dag 1 : finns val???? och hur långsamt eller hur lång tid det tog mig/ oss att bestämma det kanske inte framgår av programmet. Så visst blir jag lite ledsen över tolkningen du gör. Men jag respekterar den full ut. Sen var det ett val som gjordes av svt. I Karlavagnen 2010 var det en pappas berättelse och man ville få berättat en pappas berättelse även denna gång. Och mamman var och är den bästa och finaste man kan tänka sig till de två barn vi fick. På min facebooksida har jag varit väldig tydlig med detta. Vi som drabbats av de absolut svåraste som man kan som förälder ska slå i alla riktningar som helst. Men vi bör försöka göra vad vi kan får att inte rikta det negativa mot varandra. För vi är få, Maria. Oerhört få. Och det är bara vi som vet!!!! Hur det är på riktigt!!! Även om våra berättelser är totalt olika. Och det är som du så klokt säger: Ingenting är rätt eller fel!!!Budskapet är alltid tittarnas att bestämma slutgiltigt. Men redaktionen hade hundratals namn och man ville hitta någon som klarade den "sanningskommison" som i 8 program ska försöka visa att om det finns 8 olika vägar genom det svåra. Till ett liv som ser annorlunda ut, inte lika svårt, inte lika mörkt, inte lika smärtsamt som det var för en tid sedan när livet var som mest smärtsamt. Finns det en väg för den lilla Per som skriver nu så ville redaktionen visa att det kanske finns en väg för alla. SVT har aldrig satsat så hårt, med det bästa de har och vad jag hoppas är att så många som möjligt som tittar ska hitta korn av hopp i berättelserna.Jag tycker du Marie är modig som uttrycker det du gör. Även om det naturligvis är smärtsamt att läsa vad du skriver om mig när jag i mitt hjärta inte känner igen mig. Varma hälsningar från Per Helgoson
SvaraRaderaKanske var TV-producentens klipp som gav dig ett uttryck att vara en pappa som "ställer upp", men jag vet även sanningen bakom allt, känslomässigt!
RaderaMenade inget illa eller att trampa på någon som redan ligger ner!
/Marie
Livet är oerhört orättvist!! Jag läser din blogg då och då och din smärta och sorg är hjärtskärande att läsa och du är så stark som öppet skriver och berättar hur du känner. Kan man någonsin komma över en sådan förlust? Men samtidigt är du precis så modig som Per skriver i sitt inlägg. Ingen förälder borde tvingas begrava sitt barn. Att du inte får se din vackre gosse utvecklas, bilda familj och få krama dina barnbarn är något ingen kan sätta sig in i. Jag känner din smärta här framför datorn och läser också dina positiva tankar kring ditt skapande. En stor kram skickar jag dig från ett vintrigt men soligt ( inte nu nattetid förstås) från Marita. Jag är inte troende men visst lever Tobias i ditt hjärta? Han blir så levande i dina bilder och texter.
SvaraRaderaTack det värmer att höra att jag berör ..... det är inte mitt mål med sidan men bra. Min sida har jag för att bearbeta min sorg och inget annat.
RaderaKram Marie
...och jag har skrivit det förut här hos dig att han verkade vara ett enda stort charmigt solsken. En solskensgosse! Kanske är det han som är vårsolen hos oss just nu?
SvaraRaderaMin son är solskenet, värmen, ärligheten, det man vill leva för ... mitt allt!
RaderaHan lyser upp min dag med våra minnen ihop som jag bevarar i mitt hjärta ♥
Hej Marie, det har gått en massa år sedan vi hördes av sist. Du skriver så sanningsenligt att " det värmer att höra att jag berör" , Men att " Min sida har jag för att bearbeta min sorg och inget annat." Det är inte så ofta jag möter människor med sorg som är så tydlig och målinriktad som du. Jag har undrat under åren hur livet har utvecklats för dig. När jag fick erbjudandet att vara med i När livet vänder hade det gått 22 år efter min son Jonas död. För dig har det gått 11 är snart. Författaren, sommar och vinterprataren Tomas Sjödin har mist två av sina tre barn och skriver: "Sorgen är begränsad men saknaden är livslång". Det tycker jag stämmer bra men jag kan också känna att tacksamheten och glädjen över det liv som blev kort också är livslångt. Undrar ibland hur du ser på det. Du behöver inte svara. Jag ville bara berätta att jag vid några tillfällen sedan 2013 har tänkt på det du skrev. Jag önskar dig en skön helg och bra dagar framöver. Vänligen Per
SvaraRadera